I ärlighetens namn
Jag tror jag är en person som inte klara av att njuta av nuet, jag är en längtare. Jag längtar alltid till framtiden eller tillbaka till det förflutna. Oftast för det säkert blir bättre sedan eller var bättre då. Jag kan aldrig se det stora i det lilla och hitta guldkornen i vardagen. Och även fast jag är glad och allt flyter på, känns det ändå som att någonting saknas. Det känns som om jag inte passar in/ inte får plats, som om jag är ämnad för någonting större. Vissa dagar vill jag bara bort här ifrån men vågar inte ta steget.
Jag är ständigt avundsjuk på alla andra, för det känns som om alla har det bättre och lyckligare än jag. Jag vet att egentligen är det inte så, men det känns så. Jag vill på något sätt ha det jag inte har, vara det jag inte är. När jag var arbetslös/inte jobbade så mycket utan bara låg hemma blev jag jätte deprimerad för det och vill inget hellre än att ha ett jobb! Jag hade all tid i världen att umgås med mina vänner men jag kunde inte eftersom jag inte hade råd. För även fast folk säger att lycka inte finns i pengar så underlättar det att ha pengar för allting kostar pengar. Oavsett om det är mycket eller lite så är det ändå pengar och har man dåligt med det så räknas varje krona.
Men nu har jag ett jobb och har pengar men då känns det som om jag inte har tid att använda dom eftersom jag alltid jobbar. Det känns som jag jobbar när alla gör allting roligt och är ledig när alla andra jobbar eller är för trötta för att gör något. Och även fast jag umgås med mina vänner, känns det ändå efteråt som om det inte räcker till. Som om jag inte fått vara tillräckligt social. Ibland kan jag till och med komma hem från att ha umgås med mina vänner och känna "oh! vilket osocialt liv jag har" för att sedan komma på mig själv att jag precis umgåts med mina vänner. Detta gör mig väldigt deprimerad. Så jag vet inte riktigt hur jag ska pusla ihop mitt liv för att jag inte ska bli deprimerad. Allting verkar gör mig deprimerad utav olika anledninger.
Jag kanske blir deprimerad för jag känner mig så instängde eller för att jag är så förvirrad? För att jag känner att jag inte hör hemma här. Det har till och med funnits stunder när jag känt att jag velat avsluta detta livet. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta tid för åtgärder för att få mig att finns ro. Jag kanske borde prata med någon som kan sätta ord på mina känslor? hjärnknycklare?
Jag som alltid varit emot det och tyckt att det är löjligt. Men det kanske är dags att ge det en chans? Dock är det så tabu belagt här i Sverige, eftersom många tänker att går du och pratar med en psykolog är du psykiskt sjuk. Men det behöver du ju inte vara, ibland är det bara skönt att prata av sig med någon som kan se på "problemet" med objektiva ögon och ge dig ett nytt perspektiv. Vilket inte någon i din närhet kan eftersom att dom troligtvis har blivit påverkade eller inte är ärliga utan säger på ett sätt bara för att göra personen med "problemet" nöjd. Eftersom det är lättast.
Och självklart är det bra att en person som är nere blir lite bättre till mods, men vad man glömmer är att det bara blir för stunden. Så är det iallafall för mig, om jag får höra vad jag vill höra så känns det såklart bättre. Men efter ett tag är jag lika nere igen. Det är som att det jag vill höra är luften i en ballong och jag ballongen och efter ett tag går luften ur och då är allting tillbaka på 0.
Jag beundrar verkligen starka människor!
