Lalle

Bakfulle ångesten sitter fortfarande i och jag känner hur jag helst av allt bara vill gräva ner mig i ett hål i marken. Jag förstår inte hur saker och ting kan bli så fel. Hur kan man med lite alkohol i kroppen kan gå rakt emot sina egna principer, och låta efter klokheten tala.
Det var länge sedan det var så illa som i lördags. Det var inte jag som styrde. jag bara handlade på impuls. Jag mådde fint hela kvällen, men jag gjorde dom mest idiotiska misstag. Jag gick från den ena killen till den andra. Min kompis sa välkommen tillbaka till fjortistiden. Han har nog en poäng i det... Så det blev en del förlåt sms dagen efter...

Hur ska jag orka finnas där för alla andra när det känns som om jag inte ens finns för mig själv. Jag reder inte ens ut att stötta mig själv till att orka med livet. Hur blir det då möjligt att hjälpa en vän upp som falligt?
Jo det är det som kallas vänskap! Trots att jag har det jobbigt just nu så finns det alltid kraft till att strö lite kärlek över en vän som behöver det. Ingen av mina vänner förväntar sig någonting utav mig eftersom jag själv försöker hålla mig över vatten ytan på livets botten. Just därför blir responsen så positiv.
Jag får för mig att dom känner sig speciella, kanske till och med utvalda. Men det är även bra för mig eftersom jag då ser tydligt vilka mina äkta vänner är eftersom det bara är dom som kan framkalla den dolda styrkan.
Det känns verkligen som att jag är handikappad och svårast är det när ingen förstår. Det spelar ingen roll hur bra du än försöker förklara för att låter ändå bara som rapparkalja i mottagarens öron. Tro mig jag har försökt. Inte ens mig pojkvän förstår sig på mig ibland eller snarare rätt ofta. Det känns då som om jag är ensamast på jorden.
Det är omöjligt för en människa som inte fallit att förstå hur det känns. Så när någon främmande trycker orden "jag vet hur det känns" är det mer som ett hån! Ingen som inte varit här kan förstå hur jobbigt det verkligen är.
Att krisa såhär som jag gör just nu är det värska jag någonsin varit med om. Ibland är det ett 24/7 jobb att bara orka med att finnas kvar. andas och leva!
Peace

Vad är tanken med att vara perfekt? finns det verkligen perfektion eller är det eller utryck för en typ av längtan? Jag tror vi alla ser olika på vad någonting perfekt är. men hur kommer det säg då att tillexempel Angelina Jolie är perfekt i mångas ögon? eller är hon verkligen det? Hon med flera kanske mer är en spännande människor som lockar till sig våra ögon. Jag vet faktiskt inte. Det är som om vi drar oss till människor som sticker ut och inte är som alla andra, som gör extrema saker eller har ett annorlunda utseende. En intressant person med andra ord. Är det de som skapar perfektionen att en människa är intressant eller är det att just denna person faller in i våran byggmal om hur en människa ska se ut? Men är det bara utsidan som stämplar en människa som perfekt? Kan en person bete sig hur som helst och fortarande vara perfekt? Själv anser jag att mycket ligger på insidan. En person som man känner sig dragen till p.g.a av utsidan blir med tiden inte så tilltalande längre om insidan inte följer den mal vi satt upp. Samma sak gäller på andra håller, en människa med en perfekt insida blir oftast mer atracktiv på utsidan när man lärt känna personen. Men det är nog inte bara det som spelar in. Det finns oftast någonting att klaga på, hur personen går, pratar och andas. Ja listan kan göras lång. Vi har blivit förblinade av alla små detaljer itället för att se hel helhen. Vi använder även detta system när vi väljer våra vänner. Ja tro det eller ej men utsidan är viktig där med. Vi vill gärna umgås och röra oss ring människor som befinner sig i samma skala som sig själv, både utseendemässigt och personligt. Jag och mina vänner better oss lika dant vi tycker för det mesta om samma stil, har samma värderingar och framhäver gärna vårat utseende. Men varför är det så viktigt? Jo för att bli respekterad och lyckas. Det låter fånigt men så är det. Bara se till sig själv och vilka du ser upp till och respekterar.
Peace

Varje sekund blir en ny del av ditt liv, varje andetag och varje steg. Du bestämmer själv vart just dina steg ska föra dig. Frammåt eller bakåt.. Just nu går mina steg tillbaka, eller så står jag och stampar. Det känns inte riktigt som att jag kan hitta greppet för att kunna på fäste igen. Jag irrar omkring i en främmande värld utan varken karta eller mål.

Det är tur att mamma alltid ger med sig och kan inse att hon har fel. Hon är precis som Fanny, lika envis och tjurskallig. Går det inte hennes väg då får det inte gå någon annans heller. Har inte hon rätt är det omöjligt att någon annan kan ha det. Ja själva poängen är rätt uppenbar och det tar väldigt mycket kraft. Men som tur är går frustrationen i perioder ibland är det väldigt påtagligt och ibland märker jag inte av det. Det är som när man fyller en hink med vatten så småningom kommer den att bli full och rinna över. Något annat vore ju konstigt. Ändå ser ja både henne och min mamma som två otroligt fina personer som jag inte skulle klara mig utan. Det finns alltid två sidor av ett mynt och skulle man dela på det skulle det inte längre vara detsamma. Samma sak tror jag gäller er två. Trots att ni stund vis kan driva mig till vansinne så är det just percis det som gör er till dom ni är. Våra brister gör oss till människor!

Jag vaknade tidigt, tidiga morgon! Solen hade hunnit gå upp men inte mer än så. Jag låg kvar en stund i sängen och bara lyssnade på tystnaden som livet av ger när det känns meningslöst.

Min senaste målning har tittat på mig med horribel eay hela natten, jag borde ta bort mannen med mustaschen. Han fick bli en han med en kvinnans bitch blick. Trots det får han mig att inte känna mig ensam. Ensamheten är värst, det är då det mörka kommer och biter tag i mig. Jag vet att jag själv är min egen största fiende och så länge jag slåss med mig själv kan jag aldrig vinna slaget mot livet och besegra det mörka.

Vi måste vara två, mig och mig mot livet! Ensam är aldrig stark, ensam kan bara stå emot smärta och visa ett lyckat yttre men aldrig slå tillbaka. Eller stå upp för sig själv. Därför har jag dom senaste åren varit men dörrmatta för andra. Jag har låtit människor dränka mig med skit, dragit mig i smuttsen. Jag har bara stått och tagit emot för jag visste inget bättre.

Jag trodde alltid det var mitt fel, att jag inte förtjänade mer än skit. Ett tag tänkte jag att det är meningen att jag skulle gå igenom livet och må dåligt. Det var det ända jag visste eftersom det var så länge sedan som jag faktist mådde bra och trivdes i mitt liv. Kunna vakna på morgonen och känna mig lycklig och vilja leva.

Tillslut visste jag inte hur jag mådde och det var bra eller dåligt.. Jag kunde inte känna skillanden eftersom det aldrig fanns några bra dagar utan bara riktigt hemska och mindre hemska dagar. Men mitt svar om någon frågade var alltid "jo det är bra". Jag ville inte att någon skulle se hur det egentligen var för då ställdes jag själv naken framför sanningen.

Det viktigaste är ju hur andra ser mig? eller? Det är inte accepterat att må dåligt eller göra fel. Du ska leva för att vissa den bästa delen av dig själv för andra.. vad spelar det för roll och om gråter hela kvällarna ensam i din säng så länge ingen annan ser det? eller?

Om ditt sanna jag inte duger för din omgivning förväntas det att du snarast byter ut det mot ett mer passande jag. Hänger din garderob inte med i modet måste du genast byta ut allt som strider mot tränderna om du vill ha dina kompisar kvar.

Det är inte längre okej att bara vara människa, du måste vara en superhero! Hur länge orkar du det? Jag klarande 8 år. Hur länge klarar du?

Det är sent och här ligger jag i min säng med genomblött hår och en massa tankar. Där av får jag inte någon ro att sova. Det är väldigt ensamt här, hela resten av huset har somnat för länge sedan. Varför är vissa människor såna grubblare? och varför föddes just jag med denna fruktansvärt frustrerande egenskap? När jag väl har börjat kan jag inte sluta, det tar upp all min tid och hela min hjärna.
Det brukar ofta vara någonting som utlöser det, något bra eller dåligt som har hänt tillexempel. Men på något mystiskt vänster lyckas jag allt vända det till något negativt i slutändan ändå. Jag kanske bara försöker hitta skäl till att ogilla mig själv? Jag vet inte. Ikväll lyder mina tankar såhär:

Jag förstår mig inte på hur vissa människor handlar och väljer sina ord när dom pratar? Det finns så många sätt att säga en sak på och det beror helt på hur man lägger fram det. Bemötandet du får tillbaka när du pratar med någon är helt beroende på hur du lägger fram det du vill prata om. Men ibland hjälper det inte hur bra man än lägger fram samtalet för responsen blir inte bra ändå. Det tror jag ofta beror på att dom tar fram en skyddsköld för att skydda sig själva eller att dom har bestämt sig innan för att vara otrevliga.