Lalle

Nu har jag inte skrivit av mig på länge, har behövt finna lite frid inom mig. Det har varit en skön och djup tid. Det är inte förrän man mår dåligt som man verkligen värdesätter att må bra. Det onda finns omkring mig ständigt, jag brukar orka stå emot men ibland faller jag dit. Då blir dagarna långa och mörka. Ofta tillbringar jag dom i sängen, ensam. Det känns bäst så, vill inte vara någon belastning.

Vad jag blir arg när ens vänner sluta bry sig om en när deras liv ordnar upp sig. Det är som om de bara behöver hjälp att städa upp när allting har rasat ihop. Jag hjälper gärna mina vänner men ibland känns det som om jag bara ger och ger utan att få någonting tillbaka. Eller så kanske jag får det, det är bara det att jag är förblindad utav det dåliga. Jag känner mig som en magnet när det gäller dåliga saker. Dom bara sugs till mig!

Jag är fruktansvärt trött idag, har sovit sämre än sämst och vill helst av allt bara lägga mig i sängen igen och dra täcket över huvudet. Men stället ligger jag här i soffan och tittar på ett gammalt avsnitt av Oskyldigt dömd. Jag borde kanske hämta ner min Mp3 och lyssna på ett par kapitell utav Höstoffer istället. Jag har blivit helt fast i Måns Kallentofts böcker på den senaste tiden. Men just nu känner jag mig helt enkelt för trött och omottiverad till att ens lyssna.

Det är som om mina öron inte orkar eller inte kan ta in ljudet. Det slutar ofta med att jag kommer in i egena tankar och när jag kommer tillbaka till verkligenheten har ljudboken spelat för döva öron en lång stund.