Mig & mig mot livet
Jag vaknade tidigt, tidiga morgon! Solen hade hunnit gå upp men inte mer än så. Jag låg kvar en stund i sängen och bara lyssnade på tystnaden som livet av ger när det känns meningslöst.
Min senaste målning har tittat på mig med horribel eay hela natten, jag borde ta bort mannen med mustaschen. Han fick bli en han med en kvinnans bitch blick. Trots det får han mig att inte känna mig ensam. Ensamheten är värst, det är då det mörka kommer och biter tag i mig. Jag vet att jag själv är min egen största fiende och så länge jag slåss med mig själv kan jag aldrig vinna slaget mot livet och besegra det mörka.
Vi måste vara två, mig och mig mot livet! Ensam är aldrig stark, ensam kan bara stå emot smärta och visa ett lyckat yttre men aldrig slå tillbaka. Eller stå upp för sig själv. Därför har jag dom senaste åren varit men dörrmatta för andra. Jag har låtit människor dränka mig med skit, dragit mig i smuttsen. Jag har bara stått och tagit emot för jag visste inget bättre.
Jag trodde alltid det var mitt fel, att jag inte förtjänade mer än skit. Ett tag tänkte jag att det är meningen att jag skulle gå igenom livet och må dåligt. Det var det ända jag visste eftersom det var så länge sedan som jag faktist mådde bra och trivdes i mitt liv. Kunna vakna på morgonen och känna mig lycklig och vilja leva.
Tillslut visste jag inte hur jag mådde och det var bra eller dåligt.. Jag kunde inte känna skillanden eftersom det aldrig fanns några bra dagar utan bara riktigt hemska och mindre hemska dagar. Men mitt svar om någon frågade var alltid "jo det är bra". Jag ville inte att någon skulle se hur det egentligen var för då ställdes jag själv naken framför sanningen.
Det viktigaste är ju hur andra ser mig? eller? Det är inte accepterat att må dåligt eller göra fel. Du ska leva för att vissa den bästa delen av dig själv för andra.. vad spelar det för roll och om gråter hela kvällarna ensam i din säng så länge ingen annan ser det? eller?
Om ditt sanna jag inte duger för din omgivning förväntas det att du snarast byter ut det mot ett mer passande jag. Hänger din garderob inte med i modet måste du genast byta ut allt som strider mot tränderna om du vill ha dina kompisar kvar.
Det är inte längre okej att bara vara människa, du måste vara en superhero! Hur länge orkar du det? Jag klarande 8 år. Hur länge klarar du?
Min senaste målning har tittat på mig med horribel eay hela natten, jag borde ta bort mannen med mustaschen. Han fick bli en han med en kvinnans bitch blick. Trots det får han mig att inte känna mig ensam. Ensamheten är värst, det är då det mörka kommer och biter tag i mig. Jag vet att jag själv är min egen största fiende och så länge jag slåss med mig själv kan jag aldrig vinna slaget mot livet och besegra det mörka.
Vi måste vara två, mig och mig mot livet! Ensam är aldrig stark, ensam kan bara stå emot smärta och visa ett lyckat yttre men aldrig slå tillbaka. Eller stå upp för sig själv. Därför har jag dom senaste åren varit men dörrmatta för andra. Jag har låtit människor dränka mig med skit, dragit mig i smuttsen. Jag har bara stått och tagit emot för jag visste inget bättre.
Jag trodde alltid det var mitt fel, att jag inte förtjänade mer än skit. Ett tag tänkte jag att det är meningen att jag skulle gå igenom livet och må dåligt. Det var det ända jag visste eftersom det var så länge sedan som jag faktist mådde bra och trivdes i mitt liv. Kunna vakna på morgonen och känna mig lycklig och vilja leva.
Tillslut visste jag inte hur jag mådde och det var bra eller dåligt.. Jag kunde inte känna skillanden eftersom det aldrig fanns några bra dagar utan bara riktigt hemska och mindre hemska dagar. Men mitt svar om någon frågade var alltid "jo det är bra". Jag ville inte att någon skulle se hur det egentligen var för då ställdes jag själv naken framför sanningen.
Det viktigaste är ju hur andra ser mig? eller? Det är inte accepterat att må dåligt eller göra fel. Du ska leva för att vissa den bästa delen av dig själv för andra.. vad spelar det för roll och om gråter hela kvällarna ensam i din säng så länge ingen annan ser det? eller?
Om ditt sanna jag inte duger för din omgivning förväntas det att du snarast byter ut det mot ett mer passande jag. Hänger din garderob inte med i modet måste du genast byta ut allt som strider mot tränderna om du vill ha dina kompisar kvar.
Det är inte längre okej att bara vara människa, du måste vara en superhero! Hur länge orkar du det? Jag klarande 8 år. Hur länge klarar du?
