I want to fly
Hur ska jag orka finnas där för alla andra när det känns som om jag inte ens finns för mig själv. Jag reder inte ens ut att stötta mig själv till att orka med livet. Hur blir det då möjligt att hjälpa en vän upp som falligt?
Jo det är det som kallas vänskap! Trots att jag har det jobbigt just nu så finns det alltid kraft till att strö lite kärlek över en vän som behöver det. Ingen av mina vänner förväntar sig någonting utav mig eftersom jag själv försöker hålla mig över vatten ytan på livets botten. Just därför blir responsen så positiv.
Jag får för mig att dom känner sig speciella, kanske till och med utvalda. Men det är även bra för mig eftersom jag då ser tydligt vilka mina äkta vänner är eftersom det bara är dom som kan framkalla den dolda styrkan.
Det känns verkligen som att jag är handikappad och svårast är det när ingen förstår. Det spelar ingen roll hur bra du än försöker förklara för att låter ändå bara som rapparkalja i mottagarens öron. Tro mig jag har försökt. Inte ens mig pojkvän förstår sig på mig ibland eller snarare rätt ofta. Det känns då som om jag är ensamast på jorden.
Det är omöjligt för en människa som inte fallit att förstå hur det känns. Så när någon främmande trycker orden "jag vet hur det känns" är det mer som ett hån! Ingen som inte varit här kan förstå hur jobbigt det verkligen är.
Att krisa såhär som jag gör just nu är det värska jag någonsin varit med om. Ibland är det ett 24/7 jobb att bara orka med att finnas kvar. andas och leva!
Peace
Jo det är det som kallas vänskap! Trots att jag har det jobbigt just nu så finns det alltid kraft till att strö lite kärlek över en vän som behöver det. Ingen av mina vänner förväntar sig någonting utav mig eftersom jag själv försöker hålla mig över vatten ytan på livets botten. Just därför blir responsen så positiv.
Jag får för mig att dom känner sig speciella, kanske till och med utvalda. Men det är även bra för mig eftersom jag då ser tydligt vilka mina äkta vänner är eftersom det bara är dom som kan framkalla den dolda styrkan.
Det känns verkligen som att jag är handikappad och svårast är det när ingen förstår. Det spelar ingen roll hur bra du än försöker förklara för att låter ändå bara som rapparkalja i mottagarens öron. Tro mig jag har försökt. Inte ens mig pojkvän förstår sig på mig ibland eller snarare rätt ofta. Det känns då som om jag är ensamast på jorden.
Det är omöjligt för en människa som inte fallit att förstå hur det känns. Så när någon främmande trycker orden "jag vet hur det känns" är det mer som ett hån! Ingen som inte varit här kan förstå hur jobbigt det verkligen är.
Att krisa såhär som jag gör just nu är det värska jag någonsin varit med om. Ibland är det ett 24/7 jobb att bara orka med att finnas kvar. andas och leva!
Peace
